Amfipolis. gr | Det gamla biblioteket i Alexandria

Västvärldens viktigaste förrådet av lärande

J. Harold Ellens 08/03/2014

Läs J. Harold Ellens artikel "Den forntida arkivet av Alexandria" som det ursprungligen i Bible Review, Februari 1997. Artikeln först publiceras i Bibeln historia Daily i maj 2013.-Ed.

I mars 415 C.E., on a sunny day in the holy season of Lent, Cyril of Alexandria, the most powerful Christian theologian in the world, murdered Hypatia, the most famous Greco-Roman philosopher of the time. Hypatia was slaughtered like an animal in the church of Caesarion, formerly a sanctuary of emperor worship.1 Cyril may not have been among the gang that pulled Hypatia from her chariot, tearing off her clothes and slashing her with shards of broken tiles, but her murder was surely done under his authority and with his approval.Cyril (c. 375–444) was the archbishop of Alexandria, the dominant cultural and religious center of the Mediterranean world of the fifth century C.E.2 He replaced his uncle Theophilus in that lofty office in 412 and became both famous and infamous for his leadership in support of what would become known as Orthodox Christianity after the Ecumenical Council of Chalcedon (451), when basic Christian doctrine was solidly established for all time.

Cyril’s fame arose mainly from his assaults on other church leaders, and his methods were often brutal and dishonest. He hated Nestorius, bishop of Constantinople, till exempel, because Nestorius thought Christ’s divine and human aspects were distinct from one another, whereas Cyril emphasized their unity. At the Council of Ephesus in 431, Cyril arranged for a vote condemning Nestorius to take place before Nestorius’s supporters—the bishops from the eastern churches—had time to arrive. Nor was Cyril above abusing his opponents by staging marches and inciting riots. It was such a mob, led by one of Cyril’s followers, Peter the Reader, that butchered the last great Neoplatonic philosopher, Hypatia.

Cyril is honored today in Christendom as a saint. But at the time of his death, many of his fellow bishops expressed great relief at his departure. Theodoret, bishop of Cyrrhus, wrote that Cyril’s “death made those who survived him joyful, but it grieved most probably the dead; and there is cause to fear lest, finding him too troublesome, they should send him back to us.”3

Learn about the dazzling discoveries coming out of the Alexander the Great-era tomb at Amphipolis in Greece.

One reason Cyril had Hypatia murdered, according to the English historian Edward Gibbon, was that Cyril thought Hypatia had the political ear of Alexandria’s chief magistrate, who vigorously opposed Cyril’s ambition to expel from the city those who held different religious views from his own.4 Cyril was also jealous of Hypatia because scholars from all over the world crowded into her lectures in Alexandria, Athens and elsewhere. Sokrates (380–450), a church historian from Constantinople, says of Hypatia:

[Hon] was so learned that she surpassed all contemporary philosophers. She carried on the Platonic tradition derived from Plotinus, and instructed those who desired to learn in…philosophic discipline. Wherefore all those wishing to work at philosophy streamed in from all parts of the world, collecting around her on account of her learned and courageous character. She maintained a dignified intercourse with the chief people of the city. She was not ashamed to spend time in the society of men, for all esteemed her highly, and admired her for her purity.5

Hypatia’s father, Theon, was a leading professor of philosophy and science in Alexandria. He had prepared a recension of Euclid’s Elements, which remained the only known Greek text of the great mathematician’s work until an earlier version was discovered in the Vatican Library in this century.6 Theon also predicted eclipses of the sun and moon that occurred in 364.

Hypatia, who was born about 355, collaborated with her father from early in her life, editing his works and preparing them for publication. According to one authority, she was “by nature more refined and talented than her father.”7 The extant texts of Ptolemy’s Almagest och Handy Tables were probably prepared for publication by her.8

Such scientific and philosophical enterprises were not new or surprising in Hypatia’s Alexandria, which already boasted a 700-year-old, international reputation for sophisticated scholarship. Founded in 331 F.KR.9 by command of Alexander stort, the city contained almost from its beginnings an institution that would remain of immense importance to the world for the next 2,300 år. Originally called the Mouseion, or Shrine of the Muses, this research center and library grew into “an institution that may be conceived of as a library in the modern sense—an organization with a staff headed by a librarian that acquires and arranges bibliographic material for the use of qualified readers.”10

The Athenian Agora was a great center of ancient learning. Read about recent agora excavations in the Bible History Daily feature “Stoa Poikile Excavations in the Athenian Agora.”

Verkligen, the Alexandria Library was much more. It “stimulated an intensive editorial program that spawned the development of critical editions, textual exegesis and such basic research tools as dictionaries, concordances and encyclopedias.”11 The library in fact developed into a huge research institution comparable to a modern university—containing a center for the collection of books, a museum for the preservation of scientific artifacts, residences and workrooms for scholars, lecture halls and a refectory. In building this magnificent institution, one modern writer has noted, the Alexandrian scholars “started from scratch”; their gift to civilization is that we never had to start from scratch again.12I 323 F.KR., as summer was breaking upon the northern coast of Egypt, Alexander the Great died in Mesopotamia. Within little more than a year, Aristotle died in Chalcis and Demosthenes in Calaurie. To this day, these three gigantic figures, more than any others, save Jesus and Plato perhaps, remain essential to the ideal of civilized life throughout the world. The reason these and other figures remain alive for us today is the ancient library and “university” of Alexandria.13

When Alexander died, his empire was divided among his three senior commanders. Seleucis I Nicator became king of the empire’s eastern reaches, founding the Seleucid empire (312–64 B.C.E.) with its capital at Babylon.14 Antigonus I Monopthalmus (the One-Eyed) took possession of Macedonia, Greece and large parts of Asia Minor, where he established the Antigonid dynasty, which lasted until 169 F.KR.15 A third commander, Ptolemaios, assumed the position of satrap, or governor, of Egypt. Ptolemy made Alexandria his capital, brought Alexander’s body to the city for a royal entombment and quickly embarked upon a program of urban development.16

Ptolemy’s grandest building project was the Alexandria Library, which he founded in 306 F.KR. Almost immediately the library epitomized the best scholarship of the ancient world, containing the intellectual riches of Mesopotamia, Persien, Grekland, Rome and Egypt. Until it was closed in 642 C.E.—when the Arabs conquered Egypt and carried off the library’s treasure—it was the major vehicle by which the learning of the past was kept alive.17 Not only did the library preserve the ancient sciences, but it proved to be a vital philosophical and spiritual force behind the surprising new worlds of Judaism, Neoplatonism and Christianity.

The history of the library and its university center falls into five stages. The first, from its founding in 306 F.KR. to about 150 F.KR., was the period of Aristotelian science, during which the scientific method was the dominant feature of scholarly investigation. The second, från 150 F.KR. till 30 F.KR., was marked by a decided shift away from Aristotelian empiricism to a Platonic preoccupation with metaphysics and religion. This period coincided with the consolidation of Roman influence in the Mediterranean basin. The third was the age of Philo Judaeus’s influence, från 30 F.KR. till 150 C.E. The fourth was the era of the Catechetical School, 150 till 350 C.E., and the fifth was the period of the philosophical movement known as the Alexandrian School, 350 till 642 C.E. Together, these five stages cover a thousand years. No other institution of this kind has proved to be so long-lived or so intellectually dominant of its world and subsequent history as Alexandria’s library.

Sometime between 307 och 296 F.KR., Ptolemy I brought from Athens a noted scholar named Demetrios of Phaleron (345–283 B.C.E.) to undertake his vast library project.

Demetrios set about this task with vigor, providing the course the library was to follow for a millennium. His genius lay in his conception of the library as something more than a receptacle for books; it was also to be a university where new knowledge would be produced. The library’s initial design called for ten halls for housing the books. These halls were connected to other university buildings by marble colonnades. Scholars were extended royal appointments with stipends to live and work in this university community. På samma gång, task forces commissioned to acquire books were scouring the Mediterranean. Books were even confiscated from ships moored in Alexandria’s harbor, copied and then restored to their owners. The scriptorium where the copies were made also served as a bookstore, creating a lucrative enterprise with an international clientele.

I 283 F.KR. Demetrios was succeeded as chief librarian by Zenodotus of Ephesus (325–260 B.C.E.), who held the office for 25 år. This brilliant scholar was a Greek grammarian, literary critic, poet and editor. He continued Demetrios’s work on Homer, making a detailed comparative study of the extant texts, deleting doubtful passages, transposing others and making emendations. He also produced the first critical editions of the Iliaden och den Odyssey and set each of them up in the 24 books in which we have them today.

Interested in the history and meaning of the Dead Sea Scrolls? In the FREE eBook Dead Sea Scrolls, learn what the Dead Sea Scrolls are and why are they important. Find out what they tell us about the Bible, Christianity and Judaism.

It was probably Zenodotus who established as part of the library the public lending section known as the Serapeion—so named because it was a sanctuary for the god Serapis as well as a public library. He appointed two assistant librarians: Alexander of Aetolia (born c. 315 F.KR.), to specialize in the Greek tragic and satiric plays and poetry; and Lycophron of Chalcis (born c. 325 F.KR.), to concentrate on the comic poets. Both of these men became famous in their own right as writers and scholars.One of the things we would most like to have today from the Alexandria library is its catalogue, called the Pinakes, the great work of Callimachus of Cyrene (c. 305–235 B.C.E.), who served under four chief librarians but never rose to that position himself. The full title of the Pinakes är Tablets of the Outstanding Works in the Whole of Greek Civilization.18 Pinakes means “tablets” and probably referred originally to the tablets or plaques attached to the stacks, cabinets and rooms of the library, identifying the library’s wide variety of books from numerous cultures, most of them translated into Greek.till

Although only fragments of the Pinakes have survived, we know quite a lot about it. Most dependable sources agree on the organizational method utilized in the catalogue, which amply demonstrates the sophisticated character of the ancient library. Den Pinakes consisted of 120 scrolls, in which all the works in the library were organized by discipline, with a substantial bibliographical description for each work.19 The encyclopedia of knowledge as it has been conceptualized since ancient times is derived from Callimachus’s design. As a leading scholar has noted, “The Western tradition of author as main entry may be said to have originated with Callimachus’s Pinakes.”20

Den Pinakes identified each volume by its title, then recorded the name and birthplace of the author, the name of the author’s father and teachers, the place and nature of the author’s education, any nickname or pseudonym applied to the author, a short biography (including a list of the author’s works and a comment on their authenticity), the first line of the work specified, a brief digest of the volume, the source from which the book was acquired (such as the city where it was bought or the ship or traveler from which it was confiscated), the name of the former owner, the name of the scholar who edited or corrected the text, whether the book contained a single work or numerous distinct works, and the total number of lines in each work.21

Den Pinakes was the first great library catalogue of western civilization, just as The Bible of Gutenberg was the first great printed book. [Jag]t earns for its author the title of “Father of Bibliography.” Thus, as in all intellectual efforts, the Greeks fixed the canons of cataloguing, which have been incorporated, more or less, in our Library of Congress, European, and other systems. Emellertid, den Pinakes was more than a catalogue. It was the work of the foremost man of letters of his age. He could not treat even a purely scientific subject as the Pinakes…without imparting to his work the rich stores of his scholarship, and thus the first world catalogue of knowledge became also the first literary and critical history of Hellenic literature, and also earned for its author the title of “Father of Literary History.”22

By the end of Callimachus’s life, the library is purported to have contained 532,800 carefully catalogued books, 42,800 of which were in the lending library at the Serapeion. Two and a half centuries later, in the time of Jesus, it held one million volumes.23

It was officials with the conquering Arab army who last saw the library in its operational state. Undoubtedly much of it was carried off to their royal libraries. It is likely that the character and structure of Callimachus’s Pinakes was used as a model for a brilliant Arabic counterpart from the tenth century known as the Al-Fihrist, eller Index, by Ibn-Al-Nadim, which we have in virtually its complete and original form. Surviving fragments of the Pinakes confirm the likelihood of this.24

For its first two centuries, the library at Alexandria continued to be a center for nearly every kind of research in the natural sciences as well as in philosophy and the humanities, employing the scientific method developed by Aristotle, som, thanks to Francis Bacon (1561–1626), forms the foundation of modern science.25

Eratosthenes of Cyrene (275–195 B.C.E.), a student of Callimachus who rose to become chief librarian, is a classic example of the Alexandrian scholar of the period. He was an accomplished mathematician, geographer, astronom, grammarian, chronographer, philologist, philosopher, historian and poet. He founded the sciences of astronomy, physical geography, geodetics and chronology. He was known as the most learned person of the Ptolemaic age26 and was acclaimed by his contemporaries as second only to Plato as a literary thinker and philosopher.

Eratosthenes dated the Trojan War to about 1184 F.KR., a date generally accepted in ancient times and respected by many modern scholars. He worked out a calendar that included a leap year, and he calculated the tilt of the earth’s axis. One of his most memorable accomplishments was the invention of an accurate method for measuring the circumference of the earth (see the sidebar to this article).

During his tenure as chief librarian, Eratosthenes brought to Alexandria the official Athenian copies of the three great Attic tragedians: Aeschylus, Sophocles and Euripides. This involved a bit of scurrilous horse-trading: Ptolemy III approved an arrangement for borrowing these precious manuscripts from Athens, pledging the modern equivalent of $4 million as surety.27 With the documents in hand, Ptolemy III then forfeited his deposit, cavalierly retaining the original manuscripts for the Alexandria Library, and instructed the staff to make good copies on fine quality papyrus, which were then sent back to Athens. “The Athenians with both the money and the copies,” one scholar has observed, “also appear to have been satisfied with the deal.”28

Aristophanes of Byzantium (c. 257–180 B.C.E.) followed Eratosthenes as chief librarian and served for about 15 år. He was a man with a photographic memory and could cite at length the literary sources in the library.29 He had read them all. It is said that while judging poetry competitions he regularly detected plagiarized lines, and on a number of occasions, when challenged by the king to justify his criticism, cited the sources and recited the original passages. As a philologist, grammarian and author, Aristophanes produced poetry, dramas and critical editions of the works of his famous namesake, Aristophanes (c. 450-c. 388 F.KR.), the Greek poet and dramatist.

Near the end of his life, Aristophanes was imprisoned by Ptolemy V Epiphanes for entertaining an offer to move to the great library of Pergamum. Such repression did not create an ideal climate in which scholarship might flourish. After his imprisonment, the library languished under an interim director, Apollonius Eidograph. But in 175 F.KR. a new chief librarian was appointed, Aristarchus of Samothrace (217–130 B.C.E.), who returned the institution to its grand tradition of high scholarship and scientific sophistication.

Aristarchus was chief librarian for 30 år, från 175 till 145 F.KR. He is still considered one of the greatest literary scholars because his recension of the works of Homer continues to be the standard text (textus receptus) upon which all modern versions are based. Besides his two critical editions of Homer, he produced similarly erudite editions of Hesiod, Pindar, Archilochus, Alcaeus and Anacreon. He wrote commentaries on the works of all these classical poets as well as on the dramatists Aeschylus, Sophocles and Aristophanes, and on the historian Herodotus.

Aristarchus had been the teacher of Ptolemy VIII Euergetes II, and though the latter gained a reputation for being a monster, the two apparently remained friends. When a civil war and political insurgency against the king arose in 131 F.KR., Aristarchus accompanied him in his banishment to Cyprus. There Aristarchus died before Ptolemy VIII returned in triumph in 130 F.KR. to continue his oppressive reign for another 14 år. With his reign, the history of wise and humane Ptolemies and illustrious librarians ended. Thereafter, valuable scholarship continued in Alexandria, such as the work of Philo Judaeus (30 B.C.E.–50 C.E.), the Catechetical School of Clement and Origen (150–350 C.E.) and the Neoplatonic School (350–642 C.E.), but after 130 F.KR. both kings and scholars were lesser lights. Revolutions, insurrections and persecutions wracked the kingdom as dynastic political intrigue plagued the country, the city and the scholarly community. By the end of Aristarchus’s tenure, such dissatisfaction existed among the scholars regarding the character of the king and the conditions of the scholarly community that Ptolemy VIII imposed a military controller upon the operations of the library.

Considering the extensive accumulation of scientific data collected by the ancient Greeks and Romans, and their advanced methods of empirical research, it is surprising that they did not achieve some key breakthrough in chemistry or physics that would have precipitated an industrial revolution. The Greeks and Romans both understood, till exempel, the power of steam produced by heated water. The Romans harnessed steam for powering toys. There is some indication that they employed it for powering siege guns. What held them back from utilizing it in steam-driven machinery, which would have enabled that giant leap from mere muscle to mechanical power? They had refined sciences of optics, geometry and physics. What prevented them from imagining and creating a microscope? They understood atomic theory in some coarse way. What prevented them from identifying the components of water as hydrogen and oxygen and thus moving on to the intricacies of chemistry? They seem to have marched right up to the intellectual and scientific threshold for mechanization and then fallen back into a 1,500-year darkness. Their sciences needed to be rediscovered and reinvented in the Renaissance of the 12th to 14th centuries before the next step forward could be made. Why?

The likely answer lies in the area of two cultural circumstances: (1) the shift in Alexandrian Library scholarship from Aristotelian empiricism to Platonic metaphysical speculation in about 100 F.KR., och (2) the barbarian subduction of Rome in the fifth and sixth centuries C.E.

Increasingly during this period of decline, the wealth and intellectual capital of Alexandria was dissipated in trying to maintain workable relations with the rising power of Rome. As the tribute to Rome increased, and the material investment in the library and its scholarship suffered, the superior intellectual importance, prowess and productivity that had been standard under the early Ptolemies proved impossible to maintain: “The dons were drawn into the political vortex, and those not so inclined were silent. The zest to produce the things of culture was permanently interrupted.”30

One consequence of these disturbing times was an intense turn toward religion. Hellenistic Jews were experimenting with various kinds of theologies.31 In Greco-Roman culture, mystery religions were popular, despite the prominence of the emperor cult. The roots of Christianity, Gnosticism and rabbinic Judaism were already insinuating themselves into the rich soil of this uneasy world. In Alexandria, the scholarly community abandoned its intense, fruitful focus upon empirical science after the mode of Aristotle and lost itself in the scholarly inquiry into the religion and philosophy of Platonism.

Although the decline of the golden age of the ancient library and university center is sad to contemplate, the “sea change” nevertheless ushered in the newly productive era of the Hellenistic Judaism of Philo Judaeus (30 B.C.E.–50 C.E.); the Hellenistic Neoplatonism of Plotinus (205–270 C.E.), Porphyry (c. 234–305 C.E.), Olympius (c. 350–391 C.E.) and Hypatia (355–415 C.E.); and the Hellenistic Christianity of Pantaenus (c. 100–160 C.E.), Clement (c. 150–215 C.E.), Origen (c. 185–254 C.E.), Tertullian (c. 155–225 C.E.), Athanasius (c. 293–373 C.E.) and Cyril of Alexandria (c. 375–444 C.E.). So the scholarly culture of the ancient library became the seedbed of the great philosophies of Judaism and Christianity and thus has continued to influence Western culture for two millennia, showing little sign of abating as we move into the third.

Philo Judaeus was surely one of the most prominent scholars in Alexandria at the turn of the millennium. His life overlaps that of Jesus of Nazareth and is the scholarly bridge between the pre-Christian era of Greek antiquity and the begin ning of Christian history in Alexandria. With the appearance of Philo, Jewish scholarship became a prominent force there. Philo was a member of a distinguished Jewish family in the influential Alexandrian Jewish community. His brother, Alexander the Alabarch, led that community. Philo lived much of his life in contemplation, authoring a large array of books.

The Jewish community included half of the city of Alexandria in Philo’s time and a large part of the general population of Egypt. Philo and his contemporaries considered themselves to be faithful Jews. Hellenized Judaism was generally welcomed by the Jews of Egypt and provided both an interpretation of Judaism for the Greeks and an interpretation of Hellenism for Jewish society, stretching the whole upon the frame of historic Jewish traditions.

Philo sought to demonstrate that Judaism could be accepted by the Greeks for its universal wisdom and superior insight into ultimate truth. The subjects Philo treated and the organization he used reflect the pattern set for scholarship at the library by Callimachus’s Pinakes. Philo systematically addressed the full range of topics that had formed the categories of that great catalogue. His writings include investigations of theology, filosofi, literary criticism, textual analysis, rhetoric, history, law, medicine and cosmology. Emellertid, Philo was not simply interested in objective scientific exploration. His greatest motive was to demonstrate that all that is valuable and virtuous in Greek thought and ideals was also epitomized by the biblical patriarchs and heroes of faith of Jewish religious tradition. Philo treated the Greek notion of Logos, till exempel, as the universal expression of Hebrew Wisdom (Khokhma in Hebrew; Sophia in Greek), God’s self-expression in the material world.

Philo lived at a time when confidence in a world governed by cause and effect had given over to questions about the purpose of life and history. His questions concerned the nature of God; God’s function in the universe as creator, manager and redeemer; and the meaning and destiny of humankind. The primary question for Platonic-minded scholars and laypersons alike was how a transcendent, ineffable God of pure spirit could be linked to a material universe. Dessutom, it seemed evident that the material world was shot through with pain and evil. How could a perfect God create a flawed world?

In both the Jewish and Greek traditions that Philo inherited, this problem was solved by a model of the world in which God was separated from the created universe by a series of intermediaries. These were thought of as divine forces, agencies or persons. The main intermediary was the Logos. The Greek Stoic philosophers had made much of the concept of Logos from the time of early Platonism onward. Philo saw Greek tradition as simply another expression of the references to Wisdom in Job 28, Proverbs 1–9, The Wisdom of Ben Sirach, Baruch and other literature in the Hebrew tradition. Philo understood the Logos to be responsible for creating the material universe, supervising it providentially and redeeming it. For Philo, Logos was God’s rationality, both in God’s own mind and in the rational structure of creation. Sophia was the understanding that God has and that humans acquire when they discover God’s Logos in all things. Philo, on occasion, allegorically refers to Logos/Sophia as an angel and, rarely, as a “second God.” In his exposition of Genesis 17 (describing God’s covenant with Abraham), he characterizes God as a trinity of agencies.32

Denna artikel publicerades ursprungligen i Bible Review. Every article ever published in Biblical Archaeology Review, Bible Review och Archaeology Odyssey is available in the BAS Library. Click here to visit the Library.

Between 150 och 180 C.E. a Stoic philosopher named Pantaenus was converted to Christianity and became the headmaster, if not the founder, of a Christian institution known as the Catechetical School of Alexandria. This school reflected the long-standing intellectual tradition of the Alexandrian Library and may well have been a part of that scholarly enterprise.33Pantaenus served as head of the Catechetical School long enough to bring it out of obscurity and then, handing over its leadership to Clement, became a missionary. In India Pantaenus discovered a community of Jewish Christians, disciples of the apostle Thomas, whose faith and life were built around their use of a Hebrew version of the Gospel of Matthew. Pantaenus never returned to Alexandria.34

Clement (c. 150–215 C.E.) was a student of Pantaenus, and Origen (c. 185–254) was very probably a student of Clement. The theological connection between them, as well as their dependence upon Philo’s work of 150 years earlier, urges this conclusion. Clement and Origen seem to have taken over Philo’s model of God’s relationship to the created world, particularly the function of the Logos in creation, providence and salvation.

These two towering figures of early Christian theological development were headmasters of the Catechetical School of Alexandria, which flourished under them and quickly became famous throughout the Christian world. Eusebius (c. 260–348), a church historian, refers to it as “a school of sacred learning established…from ancient times, which has continued down to our own times, and which we have understood was held by men able in eloquence, and the study of divine things.”35

Its relationship to Philo and his classical Greek predecessors has been described as follows:

The first representatives of early church exegesis were not the bishops but rather the “teachers” (didaskaloi) of the catechetical schools, modeled after the Hellenistic philosophers’ schools in which interpretive and philological principles had been developed according to the traditions of the founders of the respective schools. The allegorical interpretation of Greek classical philosophical and poetical texts, which was prevalent at the Library and Museum (the school) of Alexandria, till exempel, directly influenced the exegetical method of the Christian Catechetical school there. Basing his principles on the methods of Philo of Alexandria and Clement of Alexandria, his teacher, och andra, Origen…created the foundation for the type of Christian exegesis (i.e., the typological-allegorical method) that lasted from the patristic period and the Middle Ages up to the time of Luther in the 16th century. Origen based his exegesis upon comprehensive textual-critical work that was common to current Hellenistic practices such as collecting Hebrew texts and Greek parallel translations of the Old Testament. His main concern, emellertid, was that of ascertaining the spiritual meaning of the Scriptures, the transhistorical divine truth that is hidden in the records of the history of salvation in the Scriptures. He thus developed a system containing four types of interpretation: literal, moral, typological, and allegorical.36

Clement’s theological and philosophical emphasis differed little from that of Philo, except that the orientation of his notion of the Logos/Sophia doctrine was Christian rather than Jewish. Clement’s aim in his teaching and ministry was to convert to Christianity members of the educated Greek community in Alexandria, the sort of people who would previously have been attracted to Philo’s type of Hellenistic Judaism. “Just as Philo had presented Judaism as the highest form of wisdom and the means by which humankind would come to ‘see God,’ so Clement urged that Christianity was the end to which all current philosophy had been moving…the new melody superior to that of Orpheus.”37

Origen advanced Clement’s ideas and directly identified the Logos with the person of Jesus of Nazareth, thus personifying the Logos. Such personification of the Logos was not uncommon in the world of Philo, Clement and Origen. Verkligen, it was a relatively common practice in both Jewish and Greek tradition to conceive of divine powers or agents as identified at various times with specific extraordinary persons. As the divine agency was personified in a human person, the divine was humanized and the human deified.

It was this significant North African theological perspective in the theology of Clement and Origen that dominated Christian thought from the Council of Nicea in 325 C.E. to the Council of Chalcedon in 451 C.E. At these councils the doctrines of the deity of Christ and the trinitarian nature of God were worked out. Således, there is a straight line between the Alexandria Library, Philo Judaeus’s Hellenistic Judaism and the Christian doctrines of the deity of Christ and the nature of the trinity. This connection is, Självklart, very complex, and other forces also affected this development, such as the great variety of polytheistic theologies (which propose that there exist intermediary beings between God and creation) present in the Judaisms of 200 F.KR. till 200 C.E. and that Philo wished to counteract in order to refine and protect Jewish monotheism. Emellertid, it is the influence of Philo’s theological and philosophical model (mediated through Clement and Origen to the bishops who met at the great councils), combined with the very speculative allegorical interpretation of scripture under the influence of Neoplatonism (typical of the outlook in Alexandria), that explains the theological move of the councils from a Jesus who was filled with the Logos to a Christ who was the being of God.

As this Judeo-Christian development unfolded, the seeds of the Alexandrian school were sown at the ancient library and its university. Plotinus (205–270 C.E.) established the movement with his articulation of a new kind of Platonism. Many similarities can be seen between this Neoplatonism and Judaism and Christianity in the second and third centuries C.E. Neoplatonism stood for an intense personal spirituality, estimable ethical principles and a theology rooted in the Hellenistic philosophy that so significantly shaped Philo.

Plotinus and his disciple Porphyry (c. 234–305 C.E.) looked for the ultimate religious experience as an ecstatic vision of God, adhered to standards of personal purity that made the most ardent Christian envious and proclaimed that God is revealed in the material world in a trinity of manifestations. This singularly attractive alternative to Christianity was championed in the fourth and fifth centuries in Alexandria by the notable Neoplatonist “saints,” Olympius and Hypatia—bringing us back to where we started.

Although Hypatia was brutally murdered by Cyril for advocating a philosophy he thought was antithetical to “orthodox” Christianity, her brand of Neoplatonism became increasingly attractive to Christian philosophers. By the sixth century, it was taken over by them. Though the Alexandrian school was formally eclipsed when the Arabs destroyed the library—and much of the city—in 642, its spirit survives to this day in its influence over Christianity.

That is the story of the Alexandria Library, för. After destroying the library, the Arabs preserved a large percentage of the ancient volumes—as evidenced by the fact that they possessed, in Greek and Arabic translations, many of the works of the ancient poets, playwrights, scientists and philosophers, including Plato, Aristoteles, Euclid and Eratosthenes. When the European Crusaders encountered the Arabic world in the 11th and 12th centuries, those venerable works became known again in Europe, giving rise to the Renaissance. Islamic philosophers and scientists—such as Averröes, a Spanish Arab (1126–1198 C.E.), and Avicenna, a Persian (980–1037 C.E.)—gave the ancient books and their wisdom back to the Western world and taught Christian Europe to know again and prize its roots in ancient Greece.

So the ancient library of Alexandria rose like a phoenix from her own ashes. She has been wounded, kanske, but has never really died.

J. Harold EllensJ. Harold Ellens is a retired scholar who researched at the University of Michigan and served as an occasional lecturer for the Institute for Antiquity and Christianity at the Claremont Graduate School in California. He is the author of hundreds of articles and numerous books, inklusive Det gamla biblioteket i Alexandria och Early Christian Theological Development (Claremont Graduate School, 1993).


till. The best-known book collected from a non-Greek culture and translated into Greek at the library was the Hebrew Bible, known in its Greek form as the Septuagint (LXX). It seems to have reached the state of a largely completed and official Greek text between 150 och 50 F.KR. Philo Judaeus (30 B.C.E.–50 C.E.) obviously knew and worked with a Greek version of the Hebrew Bible.

1. Maria Dzielska, Hypatia of Alexandritill, trans. F. Lyra (cambridge, MA: Harvard Univ. Press, 1995), p. 93. Cf. J. Harold Ellens, The Ancient Library of Alexandria and Early Christian Theological Development, Occasional Papers 27, Institute for Antiquity and Christianity (Claremont: Claremont Graduate School, 1993), PP. 44–51.

2. “Saint Cyril of Alexandria,” in Encyclopaedia Britannica, Micropaedia, 15th ed., vol. 3, cols. 329–330.

3. Theodoret, quoted in The Works of Charles Kingsley, 2 vols. (New York: Co-operative Publishing Society, 1899).

4. Edward Gibbon, The Decline and Fall of the Roman Empire, Ed. J.B. Bury, 3 vols., with notes by Gibbon, introduction and index by Bury and a letter to the reader from P. Guedalla (New York: Heritage, 1946).

5. Socrates Scholasticus, Historia Ecclesiastica 7.15, in A.C. Zenos, Ed., vol. 2 av The Nicene and Post-Nicene Fathers, 2d ser., Ed. Philip Schaff and Henry Wace (Grand Rapids: Eerdmans, 1957), p. 160. See also Edward A. Parsons, The Alexandrian Library, Glory of the Hellenic World: Its Rise, Antiquities, and Destructions (London: Cleaver-Hume, 1952), p. 356.

6. “Theon of Alexandria,” in Encyclopaedia Britannica, Micropaedia, 15th ed., vol. 9, col. 938; “Euclid,” in Encyclopaedia Britannica, Macropaedia, 15th ed., vol. 6, col. 1020; Ellens, Alexandria, p. 44; and Dzielska, Hypatia av Alexandria, PP. 68–69.

7. Dzielska, Hypatia av Alexandria, p. 70, quoting Damascius without citing what source.

8. Dzielska, Hypatia av Alexandria, PP. 70–73.

9. Steven Blake Shubert, “The Oriental Origins of the Alexandrian Library,” Libri 43:2 (1993), p. 143.

10. Shubert, “Oriental Origins,” pp. 142–143.

11. Shubert, “Oriental Origins,” p. 143.

12. Shubert, “Oriental Origins,” p. 143.

13. Ellens, Alexandria, PP. 1–2.

14. Encyclopaedia Britannica, Macropaedia, 15th ed., vol. 16, cols. 501–503.

15. Encyclopaedia Britannica, Macropaedia, 15th ed., vol. 1, cols. 990–991.

16. Encyclopaedia Britannica, Macropaedia, 15th ed., vol. 15, cols. 180–182.

17. For a detailed discussion of the date of the destruction of the library, see Ellens, Alexandria, PP. 6–12, 50–51; and the superbly objective and thorough treatment of the process of the library’s demise by Mostafa El-Abbadi, Life and Fate of the Ancient Library of Alexandria (Paris: UNESCO/UNDP, 1990), PP. 145–179. See also Gibbon, Decline and Fall, vol. 1, PP. 57–58, and vol. 2, chap. 28 (on the destruction of the library); and Parsons, Alexandrian Library, PP. 411–412.

18. Shubert, “Oriental Origins,” p. 144, in which reference is made to the tenth-century C.E. Byzantine Greek volume called the Suidas Lexicon. This lexicon cites the full name of the Pinakes and describes its size as 120 scrolls. Cf. Ellens, Alexandritill, p. 3; and F. J. Witty, “The Pinakes of Callimachus,” Library Quarterly 28 (1958), p. 133.

19. Suidas Lexicon; Tzetzes, as cited in El-Abbadi, Life and Fate, p. 101. See also Shubert, “Oriental Origins,” p. 144; and Witty, “Pinakes of Callimachus.”

20. Shubert, “Oriental Origins,” p. 144. It is interesting in this regard that Anne Holmes (“The Alexandrian Library,” Libri 30 [December 1980], p. 21) suggests that the Pinakes may have been a list of authors and books that Callimachus wanted to acquire for the library rather than a catalogue of existing library holdings. This is unlikely because of the detailed bibliographical and critical material incorporated in each entry, including the indication that the book was purchased from some other library source or confiscated from some traveler. Lionel Casson (“Triumphs from the Ancient World’s First Think Tank,” Smithsonian 10 [Juni 1985], p. 164) urges that the Pinakes was conceivably only an encyclopedia of Greek literary history. In such a case, one wonders why it was called the Pinakes, connecting it with the tiles designating the categories of storage compartments and their contents.

21. El-Abbadi, Life and Fate, p. 100; and Parsons, Alexandrian Library, p. 211. See also J.E. Sandys, A History of Classical Scholarship (cambridge, Storbritannien: Cambridge Univ. Press, 1906–1908), p. 34 n. 3.

22. Parsons, Alexandrian Library, PP. 217–218.

23. Parsons, Alexandrian Library, PP. 110, 204–205. See also El-Abbadi, Life and Fate, PP. 95, 100; and Tzetzes, a 12th-century scholar whose Prolegomena to Aristophanes, även känd som Scholium Plautinum, may be found in R. Pfeiffer, History of Classical Scholarship (Oxford: Clarendon, 1968), p. 101.

24. El-Abbadi, Life and Fate, p. 102.

25. Kathleen Marguerite Lea, “Francis Bacon,” in Encyclopaedia Britannica, Macropaedia, 15th ed., vol. 2, cols. 561–566. See also Catherine Drinker Bowen, Francis Bacon, The Temper of a Man (Boston: Little, Brown, 1963).

26. Gilbert Murray, A History of Ancient Greek Literature (New York: Scribner, 1897), p. 387.

27. Casson, “Triumphs.” The ancient sources describe the sum as 15 talents, which would probably exceed $4 million today.

28. Shubert, “Oriental Origins,” pp. 145, 166 n. 8, cites Galen’s Comm. II in Hippocraits Epidem. libri III 239–240, which I have not been able to consult. See also J. Platthy, Sources on the Earliest Greek Libraries (Amsterdam: Hakkert, 1968), PP. 118–119; Holmes, “Alexandrian Library,” p. 290; and P.M. Fraser, Ptolemaic Alexandria (Oxford: Oxford Univ. Press, 1972), p. 325.

29. Vitruvius, De Architectura 7.6–8. See also Parsons, Alexandrian Library, p. 150; and El-Abbadi, Life and Fate, PP. 105, 111. Vitruvius lived during the same period as Julius Caesar, Philo Judaeus and Jesus Christ. He was a famous Roman architect, engineer and city planner. The work cited here is a handbook for Roman architects. His style for architecture and city planning was largely Greek, as he lived at the beginning of the phase of creative Roman architectural style, and his work heavily influenced Renaissance art, architecture and engineering. Pliny the Elder borrowed heavily from Vitruvius in the preparation of his Natural History. As was typical in the ancient world, Pliny does not cite his sources and credit Vitruvius. De Architectura contains ten books on building materials, Greek designs in temple construction, private buildings, floors and stucco decoration, hydraulics, clocks, measurement skills, astronomy, and civil and military engines. He was classically Hellenistic in his perspective.

30. Parsons, Alexandrian Library, p. 152; see also p. 229, where Parsons, citing a letter from Thomas E. Page to James Loeb, declares that “But for the patronage of the Ptolemies and the labor of devoted students in the Museum, Homer…might have wholly perished, and we might know nothing of Aeschylus…We still owe Alexandria a great debt.” Murray (Literature, p. 388) remarks, “Zenodotus, Callimachus [SIC], Eratosthenes, Aristophanes of Byzantium, and Aristarchus were the first five librarians; what institution has ever had such a row of giants at its head?”

31. In this regard see, till exempel, Alan Segal, Two Powers in Heaven, Early Rabbinic Reports about Christianity and Gnosticism (Leiden: Brill, 1977); Maurice Casey, From Jewish Prophet to Gentile God, The Origins and Development of New Testament Christology (Louisville: Westminster/John Knox, 1991); Jarl Fossum, The Name of God and the Angel of the Lord, Samaritan and Jewish Concepts of Intermediation and the Origin of Gnosticism (Tübingen: Mohr, 1985); Gabrielle Boccaccini, Middle Judaism, Jewish Thought, 300 B.C.E.-200 C.E. (Minneapolis: Fortress, 1991).

32. Philo Judaeus, The Works of Philo, trans. C.D. Yonge (Peabody, MA: Hendrickson, 1993). See also Harry A. Wolfson, Philo, 2 vols. (cambridge, MA: Harvard Univ. Press, 1947).

33. Some scholars question whether there really was a formal catechetical school as early as the second century, rather than just independent teachers; see Roelof van den Broek, “The Christian ‘School’ of Alexandria in the Second and Third Centuries,” in Centres of Learning: Learning and Location in Pre-Modern Europe and the Near East, Ed. J.W. Drijvers and A.A. MacDonald (Leiden: Brill, 1995). The preponderance of evidence, emellertid, strongly indicates that there was one; see W.H.C. Frend, The Rise of Christianity (Philadelphia: Fortress, 1984), p. 286; Eusebius’ Ecclesiastical History (Grand Rapids: Baker, 1955), PP. 190–191, 217–255; Schaff and Wace, eds., The Nicene and Post-Nicene Fathers, 2nd ser., vol. 1 (Grand Rapids: Eerdmans, 1952), PP. 224–226, 249–281; and G. Bardy, “Aux origines de l’ecole d’Alexandrie,” Reserches de Science Religieuse 27 (1937), PP. 65–90.

34. Frend, Rise of Christianity, p. 286.

35. Eusebius’ Ecclesiastical History, p. 190. See also Annewies van den Hoek, “How Alexandrian Was Clement of Alexandria? Reflections on Clement and His Alexandrian Background,” HeyJ31 (1990), PP. 179–194.

36. Ernst Wilhelm Bentz, “Christianity,” in Encyclopaedia Britannica, Macropaedia, vol. 4, col. 498.

37. Frend, Rise of Christianity, p. 286.

Amfipolis. gr | Vridna knäet kan identifiera Alexander den stores far, Men vissa är skeptiska

I en ny artikel publicerades i Proceedings of National Academy of Sciences, Antonis Bartsiokas och kollegor hävdar att skelett från graven jag på Vergina i Makedonien är de av Philip II, far till Alexander stort. Detta står i direkt kontrast till verk publicerade i maj av Antikas och Wynn-Antikas, som drog slutsatsen att skelett i graven II på Vergina är de av Philip II och skytiska prinsessa.

Figur 4 från Bartsiokas et al. 2015, PNAS. Lateral bild av vänster ben av enskilda 1 i flexion visar den massiva knä fixation. (Bild via Bartsiokas et al. Öppna access i PNAS.)

Bartsiokas och kollegers analys av ben från graven jag leda dem att tro de är kvarlevor av Philip II. Nämligen, en knäskada där lårben och skenben smält vinkel korrelerar väl med historiska räkenskaper av Philips efter att ha lidit en penetrerande sår och påföljande hälta. De anser vidare att honan i graven jag var Philips hustru Cleopatra och det nyfödda barnet ben deras barn som föddes bara några dagar före Filips död.
Figur 4 från Bartsiokas et al. 2015, PNAS. Lateral bild av vänster ben av enskilda 1 i flexion visar den massiva knä fixation. (Bild via Bartsiokas et al. Öppna access i PNAS.)

Figur 4 från Bartsiokas et al. 2015, PNAS. Lateral bild av vänster ben av enskilda 1 i flexion visar den massiva knä fixation. (Bild via Bartsiokas et al. Öppna access i PNAS.)

Detta innebär att ben från graven II, vilka Antikas och Wynn-Antikas tycker är Philip och en skadad skytiska warrior princess, har förklaras. Bartsiokas och kollegor dra slutsatsen att dessa måste vara resterna av Filip III Arridhaeus (Filip II: s son och Alexander stort bror) och hans hustru Eurydike, även om denna identifiering verkar utifrån historisk information snarare än särskilda skelett bevis. De anser också att några av de arkeologiska artefakterna i graven II kan ha tillhört Alexander stort själv.

Medan Bartsiokas och kollegor trumpet dessa nya tolkningar som sista ordet om identifieringen av dessa skelettdelar, Antikas är inte övertygad om. I ett brev till redaktören för PNAS, Antikas Europaparlamentet uttrycker sin oro över det faktum att Bartsiokas och kollegor inte fullt ut har publicerats i skelettet är fortfarande från grav, vilka Antikas befunnits innehålla minst sju personer som djurrester. Identifiering av graven jag åkande som Philip, Cleopatra, och deras nyfödda är otillräckligt stöds av bevis, enligt Antikas, och inte avgörande.

Snarare än att ha Bartsiokas och kollegor har sista ordet på denna fascinerande grav, Antikas argumenterar för behovet av kol - 14 datering och DNA-analys, som har gjorts tidigare på dessa lämningar.

Med två tolkningar av samma skelett material till oddset, är det kanske bäst att hålla inne definitiva slutsatser förrän ytterligare tester utförs. Biokemiska analyser blir allt vanligare i bioarchaeological studier, och de är motiverat i detta fall. Dessutom, offentliggörande av skelettdelar i samförstånd med den arkeologiska bevisen kan också producera mer trovärdiga tolkningar.

Kristina Killgrove är en bioarchaeologist och universitetsprofessor. | städer som grundades av Alexander stort – Alexander's City stiftelser

Alexander's City stiftelser


Alexander's levnadstecknare Plutarchos av Chaironeia anges att Alexander stort grundade inte mindre än sjuttio städer, vilka var viktigt centrerar av de grekiska kulturerna i öst. Av dessa stiftelser, vise av Chaironeia innebär, den Makedonska Erövraren ändrade arten av hans orientaliska motiv från barbarerna i civiliserade människor.

Detta i överdrivna. Såvitt vi vet, Alexander grundade några tjugo städer: de verkliga grekiska städerna, poleis, som Plutarchos måste ha i åtanke, de permanenta militära garnisonerna eller katoikiai, och tillfälliga militära bosättningarna, phrouria. Andra städer var helt enkelt nyinsatta eller bara bytt namn.

  1. Alexandrupolis: grundades 340 av kronprinsen. Detta var en riktigt grekisk stad, byggt bland Maedians, en stam på stranden av den Struma (flod). Det måste ha varit någonstans i närheten av moderna Sandanski i Bulgarien.
  2. Alexandria i Troas: en stad nära Troy, grundades under våren 334. Det kan ha grundats av en av Alexanders efterträdare.
  3. Alexandria av Latmus: en stad i Caria, kanske grundades som en garnison eller militära bosättning under vintern 333. Förmodligen, den grundades av en av efterträdarearna av Alexander, som heter det att den tidigare konungen.
  4. Alexandria nära Issos: Förmodligen en permanent garnisonen var veteraner från den Slaget vid Issos kunde börja ett nytt liv, tillsammans med lokala invånare. Moderna Iskenderun i Turkiet.
  5. Däck: nyinsatta med grekiska invandrare och infödda i 332/331, tillsammans med en permanent makedoniska garnisonen.
  6. Gaza: nyinsatta med Europeiska utvandrare och infödingarna i 331, tillsammans med en permanent makedoniska garnisonen.
  7. Alexandria: platsen som valdes i januari 330; Staden grundades på 7 April. Detta var en helt Graeco-Makedonska, även om det fanns också en native kvartalet och en judiska kvarteren. Judarna och infödingarna var andra klassens medborgare (text).
  8. Alexandria i Aria: kanske, den arianska huvudstaden Artacoana var nyinsatta med infödingarna och makedoniska veteraner i September 330. Det var nog tänkt som en permanent garnison. Alternativt, Detta var en helt ny stad. Moderna Herât i Afghanistan.
  9. Prophthasia i Drangiana: den Drangian huvudstaden Frada byttes bara i oktober 330; “Prophthasia” innebär “Förväntan”. Moderna Farâh i Afghanistan.
  10. Alexandria i Arachosien: den Arachosian huvudstaden Kapisa var nyinsatta med infödingarna och makedoniska veteraner vintern 330/329. Det var en permanent garnison. Moderna Kandahâr i Afghanistan, som fortfarande bär Alexanders namn (härrör från Iskandariya, Arabiska och persiska rendering av “Alexander”).
  11. Alexandria i Kaukasus: den Gandarian huvudstaden KapiŠa-kaniŠ var nyinsatta med 4,000 infödingarna och 3,000 Grekiska och makedoniska veteraner i mars 329. Det var en permanent garnison eller en grekisk stad, även om många bosättare ansåg att det var en straffande koloni. Moderna Chârikâr nära Kabul i Afghanistan.
  12. Alexandria Eschatê: grundades sommaren 329 som en permanent garnison på den Jaxartes (Syrdar'ya). Fast med Makedonska och grekiska veteraner och infödda livegna. Moderna Khodzent i Tadzjikistan.
  13. Alexandria på den Oxus: återfödelse av en persisk stad, fast med grekiska och iranska veteraner och infödda livegna. Förmodligen moderna Ai Birgitta Höistad Sjögren i Afghanistan. Förmodligen grundades våren 328.
  14. Sex städer norr om Oxus. Befolkade med infödda krigsfångar som tjänstgjorde som livegna för de Makedonska soldaterna. Tänkt som permanenta garnisoner, tillsammans bildar en sorts vägg mot norra stammarna, den Sacae. En av dessa städer kan vara identisk med moderna Termez i Uzbekistan.
  15. Alexandria i Margiana: återfödelse av en persisk stad i oasen av Maria i moderna Turkmenistan. Fast med Makedonska, Grekiska och iranska veteraner och infödda livegna.
  16. Arigaeum: den Aspasian huvudstaden var nyinsatta med infödingarna och makedoniska veteraner under våren 326. Det var en permanent garnison. Moderna Nawagai i Pakistan. I närheten fanns flera tillfälliga militära bosättningar: Bazira, Ora, och Massaga.
  17. Nicaea och Bucephala: Twin grunden för permanenta garnisoner på sidan av den Hydaspes (Jhelum), grundades i maj 326 på slagfältet. Fast med grekiska, Makedonska, och iranska veteraner och infödda. Moderna Jhelum i Pakistan? Städerna hade stora varv, vilket tyder på att de var tänkta som en center handel.
  18. Alexandria på Hyphasis: grundades i juli 326 på den östra gränsen av Alexanders välde. Fast med veteraner av okänt ursprung.
  19. Alexandria vid Indus: grundades i februari 325 på confluencen av den Indus och den Acesinerna (Chenab), förmodligen på platsen för en äldre, Persiska bosättningen. Fast med thrakiska veteraner och infödda. UCH i Pakistan. Det hade stora varv, vilket tyder på att det var tänkt som en center handel.
  20. En annan stad på Indus: grundades under våren 325 bland den indiska Sogdians. Förmodligen en tillfällig militära station norr om Rohri.
  21. Patala (“marinbasen”) eller Xylinepolis (“trä city”): tillfälliga militära bosättningen, grundades i juli 325 på platsen för en tidigare, Indiska staden. Utrymd efter September 325. Modern Bahmanabad, 75 kilometer nordost om Hyderabad.
  22. Rhambacia: en stad bland de Oreitians som var befäst av Hefaistion och Leonnatos under hösten 325. Om det var tänkt som en permanent garnison, den övergavs snart. Moderna Bela i Pakistan.
  23. Alexandria i Karmanien: om denna stad grundades av Alexander (och inte av Seleukos), Det måste ha varit en permanent garnison grundades i januari 324. Kanske modern Golâshkerd i Iran.
  24. Alexandria i Susiana: inte långt från mynningen av den Tigris. Förmodligen satt med Makedonska, Grekiska och iranska veteraner och infödda. Senare känd som Spasinou Charax. I närheten av Al Qurnah i Irak.

Dessa var de städer som grundades av Alexander. De flesta av dem är militära bosättningar, där Makedonska och grekiska veteraner var kvar. De var inte nöjda, så långt från Medelhavet, och vid minst två tillfällen – både efter en rapport av Alexanders död – hemlängtan veteraner beslutat att gå hem. | 10 fascinerande fakta du förmodligen inte visste om Alexander stort och hans armé


Vi har harped om hur antika spartanerna skröt av rigorösa disciplin som ingjutit i arméerna medborgaren. Men det fanns ett annat "mindre" grekiska rike i norra utkanten av klassiska Grekland som så småningom lyckades göra sin värld-erövra påståenden att ingen annan "civiliserade" grekiska stadsstaten någonsin kunde skryta med. Vi talar naturligtvis om forntida makedonierna, och hur de genomfört sina legendariska militära kampanjer runt de flesta kända världen – allt under lysande ledarskap av Alexander III av Makedonien (eller Halikarnassos ho Mégas). Så, utan vidare, Låt oss kolla in tio fantastiska fakta du förmodligen inte visste om Alexander stort och hans otroliga armé.

1) De flesta makedonier började som fattiga herdar, fram till Alexander far utbildade dem-


Vi hade tidigare talat om den stora krig Grekland och Persien. Och mitt i sådana katastrofala omfattningar och hjältedåd, Makedonien återstod en relativt obetydlig bakvatten på större geopolitiska situationen – främst på grund av sin mindre betydelse (i norr). I själva verket, till synes blygsamma ursprunget till den så kallade Makedonska staten är höljt i dunkel, med de flesta av befolkningen i landet är landsbygdens herdar i 400-talet fKr. I detta avseende, de flesta av de sydliga urbaniserade grekerna betraktade makedoniska invånarna att vara semi barbariska som bodde i utkanten av den då kända civiliserade världen.

Emellertid, av senare peloponnesiska krigen (utkämpades mellan Sparta och Aten) i den senare delen av 400-talet fKr, Makedonska kungarna hade redan startat företag offentliga projekt som förbättrat landets ekonomi. Men det var den stora Philip II (Alexanders far) vem som började hans regeringstid från 359 F.KR., och gjorde de otroliga militära reformer som var att omvandla Makedonien till en framtida supermakt. En av de mest ikoniska egenskaperna hos dessa reformer var utvecklingen av den grekiska hoplit till falangen – en militär krigslist som betonade bättre armén bildas över enskilda prowessen av en soldat (en klassisk taktik så småningom behärskas av senare romarna). Och intressant nog, Philip själv var inspirerad av tebanske militära framgångar tidiga 300-talet, i motsats till "stamtavla" av den berömda spartanerna och atenarna; och även hade stora planer på att invadera Persien (innan han blev mördad).

I alla fall, Philips enorma bidrag till organiserade Makedonska staten och dess militära hade varit hänvisade till – även under sin egen livstid, När sedan samtida historikern Theopompus hävdade "Europa hade aldrig tidigare producerat en man som Philip".

2) Makedonska disciplin var så strikt att det även förböd ta varma bad-


Falangen som en formation krävde individuella disciplin och målmedvetenhet från var och en av dess förar soldat – med en historisk anekdot från Polyaenus (en 100-talet Makedonska författare) avser hur Philip gjorde sina män mars över 30 miles i en enda dag, med alla sina vapen och rustning. Underhåll av sådana brutala militära metoder verkligen krävs rigorösa grader av borrning och självbehärskning. För detta ändamål, ett visst scenario involverade en högt uppsatt Tarantine kavalleriofficer (eventuellt tillkalla från en kraftfull grekisk stad på västkusten i Italien) som fråntogs bryskt hans rang för bara bada i varmt vatten.

Enkelt nog anledningen var (enligt Polyaenus)-

.. .för han inte förstod hur makedonierna, bland vilka inte ens en kvinna som just har fött badar i varmt vatten.

Och som om sådana drastiska åtgärder inte räckte, varje soldat av falangen hade personligen bära tunga bestämmelser för minst 30 dagar under kampanjer (en praxis som också antogs av de senare romerska legionerna). Vidare, rörlighet och självförsörjning av armén utökades avsevärt genom att minska antalet anställda (eller camp anhängare) – som reducerades till en för varje tio män.

3) Alexander hade en grupp 200 "personliga följeslagare" förutom kända följeslagare kavalleriet –


Medan Philip effektivt borrade makedonierna i en otrolig stridsstyrka, Alexander (Stort) begåvad hans ärvda armé med en air av majestät och pompousness. En av de iögonfallande aspekterna av denna ritzy karaktär var induktion av tung uppröra kavalleriet till en främst grekisk kraft som traditionellt inte var känd för sitt kavalleri taktik. Känd som hetairoi eller "Följeslagare", dessa ryttare var allmänt härrör från Makedonska aristokratin och adeln. Emellertid, Alexander stort gick ett steg längre genom att införliva en annan kärngrupp av "följeslagare" inom denna redan elitgrupp. Dessa utvalda män var också kallad personliga vänner till kungen – enligt många antika källor.

För detta ändamål, personliga följeslagare biföll den verkliga innebörden av ordet – genom åtföljande Alexander i olika scenarier, vare sig det är i tjockt av striden eller under fritids jakt sessioner. I själva verket, Alexander's fascination för sin egen bildade militära brödraskap var så stor att han själv ofta klädd i uniform en kamrat kavalleriregementet. Nu naturligtvis, sådana "normala" officer-liknande attires bars endast under tider av fred (och planering), och var undvikit till förmån för genomarbetade klänningar under faktiska strider.

4) Alexanders berömda falangen var egentligen består av relativt ljus bepansrade infanterister –


En gång till, enligt Polyaenus' konto av Makedonska militär utbildning, den infantrymen av falangen levererades med hjälmar (kranos), lätta sköldar (pelte), Greaves (knemides) och en lång gädda (sarissa). Så som kan samlas från denna lilla lista över artiklar, rustningen är påfallande saknas. Och även efter 100 år av Alexanders död, Det finns redogörelser av hans efterträdare staternas phalanx armén går utan rustning system. Från sådana litterära källor, en hypotes kan läggas fram-den grekiska och Makedonska armén helt gav på deras tunga brons Harnesk, och i stället valde för linothorax, en ljus rustning tillverkad av limmade lager av linne.

Intressant, ett av kontona av Polyaenus medföra hur Alexander själv beväpnade männen som hade tidigare flytt slagfältet med en hemithorakion – en halv rustning som bara den främre delen av kroppen som omfattas, så att soldaterna inte skulle vända ryggen fienden. I alla fall, metalliska korsetter hade varit onödigt för soldater i rear-end leden av en välbevakad phalanx – en taktisk fördel som måste har välkomnats av de antika befälhavare som var vanligen kort i medel och utrustning.

5) Alexander's "obetalda" infanteri rest mer än 20,870 miles på hans Asiatic kampanj-


Tidigare i listan, Vi hade pratat om hur stränga disciplin var del-och-paket av Alexanders makedoniska armén, en kvalitet som sällan sågs i andra gamla proximate kulturer. En förlängning av denna inneboende disciplin kan förstås från deras häpnadsväckande bedrifter. För detta ändamål, enligt en beräkning gjord av historikern Theodore Ayrault Dodge, infantrymen hade anslutit sig Alexander i 336 BC och sedan inlett sin Asien-bundna kampanj, hade rest mer än 20,870 miles (eller 33,400 km) När andades Alexander hans senast i Babylon (i 323 F.KR.). Så, i genomsnitt, var och en av dessa män hade täckt en imponerande 1,605 miles (eller 2,570 km) per år! Och, När översatt i georgraphical termer, många av de makedoniska veteranerna kunde har hävdat att passera en mängd floder inklusive Nilen (i Egypten), Eufrat och Tigris (i Irak), Oxus (i Tadzjikistan), Syr-Darja (i Uzbekistan) och Indus (i Pakistan).

Det bör också noteras att makedonska kungarna troligen inte utveckla något sätt att faktiskt betala deras militära styrkor. Så, del av denna monetära situation var löst genom att låta soldaterna att delta i plundrar som oftast inblandade despoiling de fiendens städerna. Men även i sådana fall, infantrymenna fick alltid en betydligt mindre del av "vinsten" än deras kavalleri motsvarigheter.

5) Alexanders armé byggde en provisorisk väg över havsvatten bara för att effektivt belägring ön-staden av däck i 332 F.KR.!


I grand systemet saker, den belägringen av däck kan ha varit en mindre incident i Alexander's lysande (ännu kort) karriär som en erövrare. Men mötet i sig visat hur Alexander var en otroligt tålmodiga strateg – som stod i skarp kontrast till hans onda hänsynslöshet i slagfältet (som framgick av den makedoniska kavalleri kil formationer där Alexander placerade sig själv i spetsen för "spjutet"). I alla fall, Däcket var en viktig och nästan ogenomträngliga kommersiella navet, genom sitt "island" läge och stora väggen försvar – som var 50 FT hög på vissa ställen, Enligt historikern Arrianos! Så, Alexander försökte motverka stadens fascinerande defensiva tillämpningsområde genom att faktiskt beställa sin armé att bygga vägar (eller födelsemärken) över havet som direkt skulle leda till ön bosättningen.

De invaderande grekiska styrkorna lyckades konstruera (och även expandera) en gångbro från rasmassorna, stenar och även timmer som bärgades från den gamla övergivna staden Tyr som var ursprungligen ligger längs kusten. Denna causeway blev skådeplatsen för en hård möte med grekiska belägringen torn ta den värsta stöten av de djärva motattack av däck-baserade styrkor. Emellertid, inom några dagar, Alexander var kunna montera en expansiv flotta av fartyg som till slut fångade däck med överraskning – vilket leder till att ramma och bryter av en liten del av stadsmuren. Detta taktiska genombrott gjorde däck bryskt kapitulera, särskilt efter att brutalt överfallna av härdade Makedonska elit infanteriet (även känd som hypaspists). Och efterföljande efter, Det sägs att över 6,000 invånarna var slaktade av Alexanders styrkor (med 2,000 att vara korsfäst), medan ytterligare 30,000 människor såldes som slavar.

6) Brutala bestraffningar i Alexanders armé tog med att vara trampade av elefanter –


Större disciplin var inte den enda faktor som skiljer den makedoniska armén från andra då samtida grekerna krafter; Alexander's phalangites fick också utstå strängare disciplinära åtgärder på grund av sin privilegierade ställning i armén. I detta avseende, kavalleriet officerare var ofta straffas hårdare än deras infanteri motsvarigheter – med åtgärder (som prygel) som tas ut för mindre förseelser, från bada i varmt vatten till inbjudande flöjt-flickor in i lägret.

Allvarliga brott som Myterier ofta resulterade dock i dödsdomar, av ingen mindre än Alexander själv. I vissa fall, gärningsmännen var sätta till döds genom att kasta stenar och spjut på dem. I andra fall, mer grymma åtgärder genomfördes – som att kasta fångarna i en flod med skärpt kedjor bindande sina kroppar. Emellertid, en viss incident av bestraffning sticker ut (som nämnts av Quintus Curtius Rufus), När Alexanders efterträdare (strax efter hans död) beställde en del 300 Myteristerna att trampas under fötterna på elefanter – och det alltför framme av hela armén.

8) Alexander själv kan ha haft en vanföreställningar sjukdom-


Även om det finns några argument mot Alexander är en av de största militära strateger och ledare i historien, mannen själv till synes drabbats av storhetsvansinne under olika faser av sin livstid. En av de främsta skälen till denna Gud complex-orienterade beteendemönster kan ha varit på grund av den psykologiska effekten av hans mor Olympia under Alexanders barndom. Hon hävdade helt öppet att Alexander var son till Zeus, efter förment drömmer att hennes sköte slogs av åska. Denna extraordinära teori var tydligen även "bevisat" Alexander av en av orakel på Amun på Siwa, Egypten. Som ett resultat, Alexander började på allvar identifiera sig som son till gudomen Zeus-Ammon – vilket framgår av några gamla silvermynt som skildrar Alexander beväpnad med en åskvigg.

Alexander stort också såg sig vara till rättmätiga efterträdare till mytomspunna akemenidiska kejsarna efter hans makedoniska armén erövrat längd och andedräkt av antika Persiska sfären. Sådan imponerande ändå påverka prestationer drivs i sin tur Alexander för att återinföra många av den persiska seder, gillar att klä upp i den persiska kungliga kläder och upprätthållandet av den proskynesis. Denna senare nämnda praxis medförde den traditionella Persiska handlingen av bugande eller prostrerande sig själv innan en person med högre rang. Det räcker med att säga, "demokratiska" grekerna var motståndare till sådan föreställning, och som sådan var alienerade många av Alexanders storhetsvansinne beslut.

9) Alexander var en skicklig musiker och debattör; men var även beroende av alkohol-


Enligt Plutarkos, av tio års ålder, Alexander var redan ganska expert spela lyra, Diskutera och även recitera – som utfördes ibland framför faderns gäster. I själva verket, både poesi och musik fortsatt att inspirera Alexander även under sitt senare liv – liksom konsumtionen av enorma volymer av alkohol. För detta ändamål, dricka och festa kom helt naturligt att de unga Makedonska generellt, särskilt under hans utökade kampanjer och jaktresor.

En viss händelse relaterade till Alexanders förkärlek för att "Festa" än en gång kommer från Plutarchos-konto, där noterade författare fortsätter med att beskriver den så kallade backanalisk beteendet av den makedoniska armén. Han nämner hur Alexander och sin armé var tillbaka genom Balochistan efter deras katastrofala indiska kampanj- och soldaterna i denna procession deltog i varje form av överskott och dekadens. Alexander själv satt på en hög Estrad omgiven av sina kamrater – alla draperade i blommor och njuta av bägare vin; medan denna massiva plattform drogs sakta av åtta hästar. Som Plutarchos fortsatt

Inte en sköld var att ses, inte en hjälm, inte ett spjut, men längs hela marschen med koppar och dricka-horn och flagons soldaterna höll doppning vin från stora fat och blanda-skålar och lova varandra, några som de marscherade längs, andra liggande; samtidigt rör och flöjter, Stränginstrument och sång, med frossar skrik av kvinnor, fylld varje plats med rikligt musik. Sedan, på denna störda och spretande procession det följde också sport i backanalisk licens, som om Bacchus själv var närvarande och genomföra revel. Dessutom, När han kom till det kungliga palatset Gedrosien, han än en gång gav sin armé tid för vila och höll hög. Vi får höra, för, att han var en gång tittar på några tävlingar i sång och dans, att vara väl uppvärmda med vin, och att hans favorit, Bagoas, vann priset för sång och dans, och sedan, alla i hans festlig array, passerat genom teatern och tog sin plats vid Alexanders sida; vid en anblick som makedonierna klappade händerna och högljutt bade kyssa kungen victor, tills sist han slängde armarna om honom och kysste honom ömt.

10) Det är en stad i Pakistan som hette ursprungligen efter Alexanders häst!


Med tanke på hans vanföreställningar om storhet och tendens att avguda själv, Alexander bedöms har döpt runt 70 bosättningar (från Afrika till Asien) efter sitt eget namn. Den blomstrande staden av dagens Alexandria i Egypten står som ett bevis att detta personlighet-främja mönster. Emellertid, Alexanders besatthet med sin avundsvärda prestationer gick utöver sitt eget namn, till att också omfatta sin favorit häst-Bukefalos. Därom, Alexander heter en av bosättningarna i (Nuvarande) Pakistan som Alexandria Bukefalos eller Bucephala, till minne av sin älskade häst som blev dödligt sårad i svårvunna slaget vid Hydaspes i 326 F.KR..

Som om ofta fallet, historiker är fortfarande inte säker på den exakta platsen för denna bosättning – med vissa hypothesizing sin plats för att vara runt floden Jhelum, och några conjecturing sin plats för att vara en väg som ansluten Taxila till Jhelum (i det senare fallet, stadsborna av Phalia hävdar ibland deras bosättning ursprungliga namn vara Bucephala).

Hedersomnämnande –
Alexander hade två olika färgade ögon-


De flesta konton för Alexander framställa honom som att ha en ljus hy som visade ruddy på grund av omfattande militära kampanjer under större delen av sitt senare liv. Han hade också ett renrakat ansikte (vilket gör honom stå ut från regel skäggige makedonierna), och antagligen besatt en ganska kort och tjock kropp, med en något vriden hals och en hård röst. Emellertid, Grekisk historiker Arrianos lagt till en annan fascinerande anekdot säga att Alexander hade "ena ögat mörkt som natten." och en blå som himlen Senare historiker (nämligen Peter Green) har kommit överens om denna observation, vilket tyder på att Alexander kan ha haft ett tillstånd som kallas heterokromi iridum. Och, lagt till alla dessa fysiska attribut, Alexander kan ha också skröt om trevlig kroppslukt – vilket tydligt nämns i Plutarkos "lever av ädla grekerna och romarna,"skriven 400 år efter Alexanders död. | Mysteriet med Amfipolis grav.

grav-Grekland-Amphipolis-001_86275_990x742 En mystisk kunglig grav i Grekland kan hålla en släkting eller associera till Alexander stort, här porträtteras i en mosaik från Pompeji. Fotografi av Araldo de Luca, Corbis

Heather Pringle, för National Geographic

Spänning stiger som arkeologer sålla för ledtrådar till identiteten på den person som begravdes med pompa och ståt i mystiska Amfipolis graven i vad som nu norra Grekland. Forskarna tror att graven byggdes för någon mycket nära Alexander stort — hans mor, Olympias; en av hans fruar, Roxane; en av hans favorit generaler; eller möjligen sin barndomsvän och älskare, Hefaistion.

Under de senaste tre månaderna, arkeolog Katerina Peristeri och hennes team har gjort en serie av kittlande upptäckter i graven, från kolumner mästerligt skulpterad i formerna för unga kvinnor att mosaikgolv som skildrar bortförandet av den grekiska gudinnan Persefone. Den graven dyra konstverk alla datum till den tumultartade tiden runt om döden av Alexander stort, och pekar på förekomsten av en viktig person.

Alexander själv begravdes nästan säkert i Egypten. Men finalen rastplatser – och rika historiska och genetiska data de kan innehålla – många av hans familjemedlemmar är okända. Utgrävningen vid Amfipolis är bunden att lägga till ett nytt kapitel i historien om Alexander stort och hans familj, en dynasti som doppats i intriger, konspiration, och blodsutgjutelse som den fiktiva Lannisters i den populära TV-serien Game of Thrones. Bland Alexanders familj, "kung eller härskare som hamnade dör i hans säng var sällsynt,"säger Philip Freeman, en levnadstecknare till Alexander stort och en klassisk historiker vid Luther College i Iowa, Iowa.

Palats intriger

Att förstå dessa palats intriger, man måste börja med Alexanders far, Filip II, som besteg tronen i antika Makedonien i 359 BLOMQVIST. På gång, Makedonien var en blygsam berg sfären norr om antikens Grekland, men Philip hade stora drömmar. Han förvandlas en disciplinerad militära maskins Makedoniens armén från ett band av luggslitna fighters, och han beväpnad det med ett dödligt nytt vapen, sarissa, en lång lans för att hålla fiendens trupper från att stänga på hans phalanxes. | "ARISTOTELES 2400 ÅR"




Kan 23-28, 2016

Den "Tvärvetenskapliga centrum för Aristoteles studier,” av den Aristotelesuniversitetet i Thessaloniki meddelar den World Congress "Aristoteles 2400 År" som kommer att hållas på den Thessalonikis Aristoteles universitet, i antika Stageira, födelseplats av Aristoteles och i gamla Mieza, den plats där Aristotle lärde Alexander stort.

Aristoteles, som var född i Stageira, Makedonien, i 384 F.KR., utövade en kontinuerlig påverkan på mänskliga tänkte för 2.400 år!

Han är den universella filosofen, vars arbete har lämnat ett outplånligt märke på den Klassisk, Hellenistiska och Graeco-Roman världen, på Bysantinska akademisk tradition, på den Arabiska världen, på den Medeltida Europa och fortsätter att utöva inflytande på det intellektuella livet i moderna västerländska civilisationen.

Han är filosofen vars arbete sprider sig över det bredaste utbudet av ämnen, som omfattar alla större grenar av filosofi som Logik, Dialektik, Syllogistic, Metafysik, Politisk-moralisk filosofi, Retorik, Poetik och förlängning på ett imponerande sätt i områden med anknytning till alla grundläggande vetenskapliga fält, såsom Fysik, Biologi, Zoologi, Botanik, Taxonomi, Matematik, Meteorologi, Astronomi, Geologi, Psykologi, Medicin, Nationalekonomi, Humaniora, Lag och Statsvetenskap, Nationalekonomi, Hälsovetenskap och även Tekniska vetenskaper.

Kongressen syftar till Advance stipendium om alla aspekter av Aristoteles arbete; ett arbete vars effekter är unikt i volym av påverkan i det mänskliga tänkandets historia; ett arbete som fortsätter att vara närvarande i den intellektuella utvecklingen av västerländska civilisationen, Således blir en integrerad och väsentlig del av dess kulturarvet. Vi anser att sådant arbete förtjänar att studeras inte bara för dess långvariga inflytande, men också för dess relevans för den 21St talet. Vidare, insikterna i Aristoteles arbete, mot bakgrund av nya upptäckter i modern vetenskap, kan göra det möjligt att bygga den konceptuella broar mellan vetenskapliga tänkandet och filosofisk reflektion; Det kan även erbjuda paradigm par excellence för en tvärvetenskaplig tillvägagångssätt av kunskap.

Arrangörerna bjuda in papper om alla aspekter av Aristoteles filosofi. Särskilt välkomna är tvärvetenskaplig och tvärvetenskapliga metoder den Stageirite arbete, samt strategier undersöka dess relevans idag och dess potential att leda oss till en djupare förståelse av begrepp, idéer och problem i vår egen tid i global skala.

Demetra Sfendoni-Mentzou
WORLD CONGRESS "ARISTOTELES 2400 ÅR" | Upptäckten av mystiska sjunkna staden Heraklion

Det var tros vara en mytisk stad, tills naturligtvis upptäcktes det faktiskt. Vissa anser att dess upptäckt förändrats historia som vi känner den för evigt. Antika staden Heraklion var känd för många antika grekiska filosoferna, bland dem Herodotos, som hänvisade till denna gamla stad i många av hans skrifter, även om förekomsten av denna stad inte var visat fram till artonhundratalet. Med upptäckten av Heraklion, otaliga gåtor löstes och vi lyckades lära sig så mycket mer om vårt förflutna genom denna antika stad.

Som de flesta av de otroliga upptäckterna, Detta också gjordes av en slump när Marina arkeolog Franck Goddio letade örlogsfartyg som sjönk under slaget vid Nilen 1798 som tillhörde Napoleon längs kusten av Alexandria, och precis när han trodde att det fanns ingenting där nere, Han kom över en av de viktigaste upptäckter en Marina arkeolog kan göra.

Bland egyptierna och grekiska, staden blev kallad Heraklionpor Thonis. Det var tros ha varit ett blomstrande imperium mellan den sjunde århundradet f.Kr och det åtta Århundradet. Staden var strax utanför kusten av Alexandria i Aboukir Bay.

Vikten av antika Heraklion

Precis som många andra städer och legendariska empires, Heraklion försvann spårlöst, tusentals år senare, dess skatter ökade ur vattnet när miljoner såg den fantastiska upptäckten föra tillbaka Heraklion till liv. Bland objekt hittades fanns det gigantiska statyer av den forntida egyptiska gudinnan Isis, glad och figurer av en mystisk och okända egyptisk farao, alla av dem hittades i förvånansvärt gott skick. Hundratals mindre statyer upptäcktes också att en gång tillhörde den Cleopatra. Dussintals religiösa artefakter ere hittade som hörde hemma till högsta gudarna i Egypten som Isis, Osiris och Horus. Underwater arkeologerna också kom över flera sarkofager med mumifierade resterna av djur som offras för Amun-Gereb, den högsta guden av egyptierna. Men kanske den viktigaste av upptäckterna är de talrika pelarna med inskriptioner och hieroglyfer, det enligt arkeologer i utmärkt skick.

Forskare har lyckats identifiera de viktigaste delarna av denna gamla sjunkna stad, gyllene plattor med poster i grekiska språket talar om Ptolemaios III (282-222 till. C), som återställde den helgedomar och tempel tillägnade Hercules. En svart granit stele upptäcktes också nästan intakt; forskare lyckats lära sig att Heraklion var det grekiska namnet på denna antika stad, men för gamla egyptierna, kallades staden Thonis. Historiker tror att gamla staden Heraklion var belägen på en strategisk plats som ansluten halvön. Forskare har upptäckt många dockor och antika ankare.

För faraonerna i antikens Egypten Thonis, Det var enligt, var ansedd som den viktigaste hamnen på grund av sitt geografiska läge. Det var där, där handeln främst gjordes, och där besökarna bildar Grekland och andra länder som seglade till. Arkeologer har hittat över sex hundra antika ankare i olika former och över sextio skeppsvrak från sjätte till det andra århundradet f.Kr.. Enligt Goddio, gamla sjömän skulle kasta deras ankare i vattnet efter långa resor som erbjudanden till gudarna.

Goddio upptäckte många statyer, bland de, nära helgedom tillägnad Osiris, ett stort antal artefakt hittades gjorda av rosa granit. Andra objekt och statyer hittades också, men en gång som uppmärksammats av arkeologer var tre kolossala statyer gjorda av rosa granit, föreställande en kung, en drottning och fertilitet Gud, överflöd och Nilens översvämningar. Detta visar på den stora betydelsen som templet hade en gång i gamla Heraklion.

En annan var av de föremål som hittats innehar viktiga betydande en stele gjorda av rosa granit, med tvåspråkig skrifter som beskriver den ideologiska betydelse som helgedomen i Heraklion hade under Ptolomaic regeringstiden.

Heraklion försvinna precis som Atlantis?

Väl, många stora städer liksom Heraklion, Alexandria och Canoups förstördes av katastrofala naturkatastrofer. Forskare från universitetet i Cambridge har genomfört en studie av Medelhavet tektoniska plattorna och upptäckte att en geologisk förkastning som kan ha orsakat en stor jordbävning och tsunami i år 365 AD. Enligt forskare, jordbävningen som struct regionen tidigare kunde hända igen eftersom de räknat ut att på grund av geologiska, regionen är benägna att katastrofala jordbävningar varje 800 år.

Heraklion öde delades av andra antika städer som drabbats av liknande katastrofer hundratals eller tusentals år sedan, några av dem är gamla staden Alexandria, grundad av Alexander stort i 331 BC och den antika staden Canopus.

Precis som denna stad upptäcktes av en slump, Marina arkeologer kommer kanske, en dag, också hitta den legendariska stad/kontinenten Atlantis, Vem kan vara ligger någonstans under vatten, väntar på att komma till liv igen, vinna över historia och arkeologi för gott.

Bildkälla: © Franck Goddio/Hilti Foundation, bilder: Christoph Gerigk